thefictionwelive

Ibland får man sån otrolig saknad för sådant som varit. Jag satt och tänkte på min kära barndomsvän, och jag bara kände hur kul vi har haft genom våra år. Jag vet inte ens hur vi lärde känna varandra från början, men det var väl våra föräldrar som förde oss samman. Men jag kommer ihåg när vi hade en koja i skogen och skickade flaskpost till killarna vi var kära i. Och när du satte min pappa på plats och sa "Det här är inget jävla hotell" när han frågade om du kunde hämta hans snus, och så skrattade vi. Och när vi la dem små kattungarna på varandra så det skulle ha brottningsmatch. Och alla hjärtan vi har delat. Myran och Igelkotten. Och när vi var i Göteborg med min mamma och pappa och pappa var pojken med guldbyxorna. Och jag kommer ihåg när vi stannade uppe hela natten hos Ante. Eller när vi satt på mitt rum och åt godis i massor och skrattade så vi fick ont i magen och mamma kom in och frågade om vi hade knarkat. haha. Men det är klart vi inte hade det, vi hade ju bara så  kul ihop. och jag saknar det.
Faktum är att jag saknar dig, Ida Roman.

"det är inget munsår, det är sår på munnen"

gonatt.